Wim Wenders road-movie Med tidens gång är en klassiker i genren. Redan inledningen är klassisk: Bruno står och rakar sig i backspegeln på sin lastbil när Robert gör en spektakulär entré, störtande med sin Folka ner mot Elbe. Här möts huvudpersonerna, Bruno Winter som lagar filmprojektorer på landsbygdsbiografer och Robert Lander, läkare och lingvist på flykt från hustru och barn. Tillsammans gör de en lastbilsodyssé genom det tyska landskapet i gränslandet mot det ännu existerande DDR.
Kommunikationen går trögt. Det tar en halvtimme innan Robert säger de förlösande orden ”Jag måste pinka…” Wenders ironiserar gärna över myten om manlig vänskap. Till skillnad från de amerikanska filmer han parafraserar, riktar Wenders ljuset mot det som utspelar sig mellan männen. Han vågar visa den styrka som men också den bräcklighet som existerar i vänskapen mellan Bruno och Robert. Friheten med dess ansvarslöshet som de upplever, bär också med sig rotlöshet. Denna andliga såväl som geografiska resa väcker många frågor till liv, om dem själva och om det förflutna. Robert återser sin far, en tidningsman för upptagen med ord för att lära känna sin hustru och son. Bruno uppsöker sitt barndomshem med den uppgörelse som följer.
Resan handlar också om det frånvarande – om kvinnor som de båda har svårt att nå, och det påtagliga i landsbygdens tristess och dess motsats – städernas puls. Men det är kanske kärleken till filmmediet som är denna films underliggande tema. Wenders hyllar dem som orkar hålla biograferna på landet igång, vilket oftast är kvinnorna. Han refererar nostalgiskt till filmkonstens barndom men också till John Ford och Fritz Lang. En dualism som Wenders ofta återkommer till är den tyska filmkonstens ställning gentemot den amerikanska dominansen. Detta förtydligas genom repliken ”Amerikanerna har ockuperat vårt undermedvetna” som uttalas mot slutet av filmen.
De dramatiska händelserna är få och möjligen låter en film om två vilsna män på resa utan mål pessimistisk, men så är inte fallet. Wenders ger humoristiska små vardagshändelser en säregen stämmning och filmens poetiska ton förstärks av Robbie Müllers mästerliga svartvita foto. Musiken är också starkt bidragande till upplevelsen. Att den är livsnödvändig för Bruno illustreras av att han har en juke-box i lastbilen en singleskivspelare i förarhytten.
Med tidens gång utgör en sammanfattning av Wim Wenders tidiga filmer från perioden 1967-76. Den har en nyckelroll eftersom den pekar nästan profetiskt mot de följande storfilmerna Den amerikanske vännen och Paris, Texas. Med lätt hand och små medel är med tidens gång ändå den mest sammansatta av alla Wenders filmer. Den är värd att se och se om för de frågor som Wim Wenders indirekt ställer om vår tillvaro och förmågan att kommunicera människor emellan. Filmen ger också en tydlig bild av konstens, och i synnerhet filmens, villkor i dag och om vår rotlöshet i en alltmer kommersiell värld.
LB