Det finns olika typer av spänning. En enklare form är den spänning som bygger på att man ställs inför en gåta: Vem gjorde vad? Och hur? Här ligger det spänningsskapande momentet i besvarandet av just denna fråga. Men när man fått svaret, som ofta är självklart, försvinner en stor del av intresset. En annan typ av spänning är den där en eller flera personer involverade i handlingen vet något och spänningen ligger i hur de hanterar denna vetskap. I Slaktaren kan man studera hur Chabrol lyckas skapa mycket spänning i turerna kring Popauls cigarettändare.
I en liten fransk by träffar den ensamma lärarinnan Hélène slaktaren Popaul. De dras till varandra men både yttre händelser och deras egna tidigare bittra upplevelser står i vägen för ett närmande.
Chabrol inleder sin film med bilder på grottmålningar som skildrar uråldrig jakt. Människans grymhet och våldsfascination slås fast från början. Människans grymhet och våldsfascination slås fast från början. Vi kan inte undfly grymheten och våldet, för det kommer inifrån oss själva, det är en del av oss. Chabrols världsbild kan förefalla svart i överkant. Men mänsklighetens öde både före och efter det han gjorde Slaktaren visar bara att har rätt. Men det som höjer Chabrols film till ett högre plan är att den kontrasterar människans våldsbenägenhet med hennes förmåga till empati och kärlek. Vi är ständigt insnärjda i konflikten mellan det onda och det goda, mellan det som är bra och det som är dåligt i vår natur.
Återigen visar Chabrol vilken mästare han är på att avsluta sina filmer. Han använder skenbart enkelt några av filmmediets grundläggande element: klipp och kameraförflyttning, kombinerat med en väl fungerande skådespelerska. Slaktaren är ett av den franska efterkrigsfilmens bästa exempel på vad som är filmens och konstens viktiga uppgift: att skildra människan och hennes villkor. Slaktaren är som tragisk kärlekshistoria fullt i klass med Jacques Beckers Möte under stjärnorna (1953).
HE