Wittgenstein

Wittgenstein (1993) blev den brittiske filmaren Derek Jarmans näst sista film. Han hann bara med ytterligare en film före hans död i aids året därpå, den märkliga – och i Sverige ej biodistribuerade – Blue (1993) som visuellt sett endast bestod av ett sjuttiotal minuter avfilmad blå yta. Så excentriska var inte hans tidigare verk, men han brukar onekligen räknas till en av de mera okonventionella och provokativa filmarna.

Derek Jarman föddes 1941 och blev känd inte bara för sina samhällskritiska och kontroversiella filmer, utan även för sin politiska kamp för de homosexuellas rättigheter – inte minst sedan han mot slutet av 80-talet öppet gått ut med att han var hiv-smittad. Som filmare använde han en modernistisk stil med distanseringseffekter i brechtiansk anda, som t ex anakronistiska, nutida inslag i 1500-talsdramerna Caravaggio (1985) och Edward II (1991). Det var aldrig några breda filmer som fick någon helhjärtad uppbackning från större produktionsbolag, utan han fick karriären igenom göra sina avant garde-filmer på mycket blygsamma budgetar.

Han började med att studera konst under 60-talet och fortsatte som scenograf vid Royal Ballet. Han kom in vid filmen som assistent åt Ken Russell, en annan av de udda figurerna inom brittisk film, och debuterade med Sebastiane (1975), ett lyriskt och homosexuellt färgat porträtt av ett kristet helgon [med dialogen på latin! sättarens anm.]. Två år senare mitt under punkens guldår kom Jubilee, där han lät Elizabeth I genom en tidsmaskin hamna i det nutida England. Under 70-talet kom också en bisarr version av Shakespeares ”Stormen” som väckte en del upprörda reaktioner i England.

Något av ett internationellt genombrott – dock endast för en förhållandevis begränsad skara av specialintresserade filmvänner – kom i mitten av 80-talet med Caravaggio, vilken också var den första av Jarmans verk som fick svensk biografdistribution. I estetiskt utstuderade bilder skildrade filmen den italienska 1500-talskonstnären och hans konflikter med religionen, kyrkan och sexualiteten. Även Edward II använde ett distanserat formspråk, där Jarmans tolkning av Marlowe-dramat inte oväntat lyfte fram de homosexuella undertonerna i förgrunden.

När Derek Jarman gjorde Wittgenstein var han svårt märkt av sin sjukdom, bland annat var han på god väg att förlora synen. Trots detta ansågs det vara ett vitalt och originellt verk och minst av allt någon enkelspårig filmbiografi av den excentriske filosofen – ”det här är inte en film om Ludwig Wittgenstein” var Jarmans eget motto. Han filmade manuset på bara två veckor och tillämpade sin vanliga teatraliska, knappa och avdramatiserade stil med minimal dekor och rekvisita. Den erhöll flera internationella filmpris och möttes även av positiva reaktioner här i Sverige, som t.ex. av Jan Aghed i Sydsvenskan:

”Med hjälp av en sorts suggestiv, starkt komprimerad sammanfattningsteknik inriktar han sig på att visa förhållandet mellan sin huvudpersons plågade tankeproduktion och komplicerade, masochistiska personlighet, och där får också Wittgensteins sexuella läggning sin givna plats. En fin poäng med filmen är att den faktiskt ger en uppfattning om hur hans intelligens arbetade […] och samtidigt finns det något befriande lekfullt över Jarmans totala avvisande av den gängse filmade biografins anspråk på verklighetsåtergivning. Här är allting snarare distans, utstuderad frånvaro av simulerade känslor, absurd teater.”

BB