Törst

1948 väckte skådespelerskan Birgit Tengroth stort uppseende då hon debuterade som skönlitterär författare med en novellsamling, kallad Törst. Tengroth, som varit stor ungdomsidol under framförallt 30-talet, och även senare ofta placerad i det mer oskuldsfulla rollfacket hade nu skrivit några korta och öppenhjärtiga betraktelser över kvinnlig lust och sexualitet. Även om ämnet nu mer och mer börjat ligga i tiden var det ändå uppseendeväckande nog – särskilt som det som sagt skildrades ur ett kvinnligt perspektiv och speciellt då av en skådespelerska som så förkroppsligat den kvinnliga oskuldsfullheten.

Törst blev nästan genast föremål för filmindustrins intresse. De tabun (inte minst hos filmcensuren) som funnits mot att skildra sexualitet alltför öppenhjärtigt i svensk film hade börjat brytas ner så sakteliga under 40-talet, så Törst var också här ganska rätt i tiden. Ingmar Bergman, som vid tiden var ganska omstridd genom sina ämnesval, tog sig nu an detta ämne. Från början var det meningen att Sandrews skulle producera men Tengroth valde att sälja till Svensk Filmindustri.

Herbert Grevenius bearbetade i samarbete med Bergman hennes novellsamling. Filmens huvuddel baseras på den längsta novellen, "Resa med Arethusa", och skildrar ett äktenskap i kris. Ett par som varit i Schweiz är på hemväg med ett tåg och de färdas genom ett krigshärjat Europa, som bildar fond mot deras äktenskapliga konflikter. De andra novellerna bildar underlag till några återblickshistorier som flätas in i handlingen, bl a ett längre avsnitt om mötet en midsommarnatt mellan den kvinnliga huvudpersonens väninna, spelad av Tengroth själv, och en lesbisk dansös. Här fick Tengroth mer klart utveckla en sårbar sida hos sig själv som man förut bara sett antydningsvis i tidigare roller.

En hel del av innehållet i Tengroths berättelser lät sig lätt anpassas i Bergmans tematiska värld. Intresset för den kvinnliga sfären och det kvinnliga psyket är mycket uppenbart här, kanske är detta den första film där Bergman på allvar börjar göra sig gällande som just den kvinnoskildrare han baserat mycket av sin berömmelse på. Det finns helt klart också andra intressanta nedslag av Bergmaniora. Till dessa hör den svarta nidteckningen av en psykiater, spelad på ett ganska diaboliskt sätt av Bergmans "konkurrent" vid denna tid, Hasse Ekman, som hänsynslöst utnyttjar väninnans känslomässiga svaghet. Här har vi ett bra exempel på Bergmans kritik av förnuftsmänniskan, en värdig representant för det moderna samhällets prästerskap.

Ett annat väsentligt inslag är naturskildringen. En återblick skildrar en kärleksepisod i skärgårdsmiljö, något av favoritspelplats hos Bergman. Det är en bild av förlorad oskuldsfullhet. Även i paradiset smyger sig ormen in och gör slut på friden. Här utnyttjar sig Bergman av ett ganska vanligt tema i svensk film från denna tid. På samma sätt blir hans skildring av midsommarafton, detta magiska ögonblick i folkföreställningen, en grym och svart kontrast till det drama som utspelas i den lesbiska dansösens instängda våning.

PQ