USA 1997. Regi: Ang Lee. Manus: James Schamus efter romanen The Ice Storm av Rick Moody. Producenter: Ted Hope, James Schamus, Ang Lee. Foto: Frederick Elmes. Klippning: Tim Squyres. Musik: Mychael Danna. I rollerna: Kevin Kline (Ben Hood), Joan Allen (Elena Hood), Christina Ricci (Wendy Hood), Tobey Maguire (Paul Hood), Sigourney Weaver (Janey Carvey), Jamey Sheridan (Jim Carver), Elijah Wood (Mikey Carver), Adam Hann-byrd (Sandy Carver). Längd:128 min.
Den taiwanesiske regissören Ang Lee har sagt att han tycker det är trist att göra samma film två gånger, och det är sannerligen en devis som han lever efter. Efter genombrottsfilmerna Mat, dryck man, kvinna och Bröllopsfesten har han bla gjort brittiskt kostymdrama med Förnuft och känsla, martial-arts äventyr med Crouching tiger, hidden dragon samt påkostad superhjälteaction med Hulken. Frågan är dock om inte hans filmskapande har firat allra störst triumfer då specialeffekterna och kostymbudgeten befunnit sig på en miniminivå. I mina ögon framstår 1997 års The ice storm klart och tydligt som Lees hittills största stund.
USA, Tacksägelsehelgen 1973. Mediabruset domineras av lögnerna kring Watergateskandalen och Vietnamkrigets vansinne. Det är en tid då 60-talets romantiska ideal tappat sin lyskraft och äkta känslor tycks ha kommit bort bland partnerbyten, droger och allmän normupplösning. Mot bakgrund av detta kyliga samhällstillstånd målar Lee upp ett drama om två tvåbarnsfamiljer i kris. Två familjer där varje spår av känsloliv urartat till tomma och mekaniska gester, i allt från tacksägelsekalkonen till den närmast rituella otroheten. Bakom plankpolerade fasader kämpar man för att hålla skenet av den lyckliga kärnfamiljen uppe, alltmedan barnen förvirrat trevar sig fram mot vuxenvärlden utan förebilder att ty sig till eller lära sig av.
Det är ett ohyggligt skickligt utmejslat grupporträtt; en stillsam och i minsta detalj kontrollerad särskådning av ett känslomässigt vakuum. Skådespelarna utför storverk inom de små gesternas ramar, och speciellt porträtten av de tonåriga ungdomarna imponerar (bla får Elijah Wood och Tobey Maguire chansen att visa vad de går för utan magiska ringar eller gummidräkter). Lee lyckas dessutom med konststycket att kritiskt visa sina karaktärers omoral och ändå få dem att framstå som rätt vanliga, hyggliga människor som är värda att tycka om, trots allt.
FS