Jag är inte rädd

Vad är det som händer när barnets känsla för rättvisa trampas på av vuxenvälden? Vilket pris kan solidaritet ha?

I en liten syditaliensk by bor 10-årige Michele med lillasyster Maria, mamma och pappa. Det är en varm sommar under slutet av sjuttiotalet, och sädesfälten med dess vallmoblommor ligger utbredda under en gassande sol. En dag upptäcker Michele en grävd grop i marken vid ett gammalt hus och däri under en filt får Michele syn på en utstickande fot. Med rädsla i kroppen cyklar han tillbaka till byn, men hans nyfikenhet får honom flera gånger tillbaka till det underjordiska hålet vid det fallfärdiga huset. I gropen är en jämnårig pojke fastkedjad och under de kommande dagarna utvecklar sig en märklig vänskap mellan de två pojkarna. Gropen, pojken och vänskapen blir Micheles egen hemlighet; en hemlighet som livar upp fantasin och sätter igång många tankar och frågor i Micheles huvud. Vem är pojken? Och vad gör mammas kastrull där? Hans lilla hemlighet visar sig nämligen inte bara vara hans, utan har en hel by inblandad i ett spännande thrillerdrama. Förutom vänskapen mellan pojkarna är det en film som försiktigt tar upp samhällsklyftan mellan fattiga och rika samt känslan av att växa upp som barn med kylan från vuxenvärlden.

Jag är inte rädd är en filmatisering av den prisbelönta romanen med samma namn skriven av italienaren Niccolò Amminiti. Filmen är en framförallt en thriller, men också en fin barndomsskildring ihopvävd tillsammans med ett helt fantastiskt filmfoto. Stora böljande sädesfält med röd vallmo under klarblå himmel och de fina scenerna med småkryp bidrar till att skapa viktiga och dramatiska stämningar i filmen. Lite av en saga som till en del hämtar inspiration från grekiska ödesdramer. En spännande och framförallt rysligt vacker film.

En liten italiensk pärla.

PS & TL