Meningen med livet

”Livets mening är ju ett alldeles för allvarligt och viktigt ämne att släppa i händerna på Ingmar Bergman, därför skyndade vi oss att ge vår syn på saken”. Detta uttalande kommer från Terry Jones, och fälldes när han och resten av Monty Python (förutom John Cleese, som var hemma i England och skrev en bok med sin psykiatriker) spexade med världspressen vid filmfestivalen i Cannes 1983 (G-P 16/5 -83).

Djärvt, kan man tycka, men respekt för sådant som vissa andra tar på blodigt allvar har väl aldrig varit Monty Pythons kännetecken. I de två tidigare långfilmerna valde de ju knappast heller de allra lättaste ämnena, först dissikerades Kung Arthurmyten (Monty Pythons galna värld, 1974), och sedan gjorde de en film om livet i Palestina på Jesu tid (Life of Brian, 1980).

Nåväl, vad är då meningen med livet, enligt Monty Python? Filmen är mycket schematiskt uppdelad i sektioner, som speglar människans livstrappa. Såtillvida man med människa menar en britt av hankön med medelklassbakgrund som gått i privatskola och vantrivts med det. Det börjar med att man föds, därefter går man i skola, sedan skickas man ut i krig, blir medelålders, behöver lite nya organ, dör och kommer till himlen.

På sant Pythonskt maner finns det naturligtvis inte ett skvätt av allvar i filmen. Inte ens den bitande satiren, den uppfostrade engelsmannen visas verkligen upp i all sin ömklighet, behöver man ta riktigt på allvar, för de här gossarna vill inte få oss att tänka, de vill få oss att skratta. Och om vi inte gör det kan de alltid trösta sig med att de i alla fall hade kul själva.

Men om vi återgår till meningen med livet, får vi några klara svar? Tja, filmen är lite grand som livet självt: Splittrat. Komik på hög nivå, en och annan transportsträcka, absurt, ibland motbjudande och i slutändan lätt förvirrande.

LHo