USA 1993. Regi: Henry Selick. Manus: Tim Burton och Michael McDowell. Producenter: Tim Burton och Denis Di Novi. Foto: Pete Kozachik. Klippning: Stan Webb. Musik: Danny Elfman. Röster: Chris Sarandon (Jack Skellington, tal), Danny Elfman (Jack Skellington, sång), Catherine O’Hara (Sally Shock), William Hickey (Dr. Finklestein), Glenn Shadix (Mayor), Paul Reubens (Lock), Ed Ivory (Santa Claus), Ken Page (Oogie Boogie). Längd:76 min.
Julen är i fara. Tomten har kidnappats och julklappsutdelandet har tagits över av benranglet Jack Skellington, härskare i Halloweenstaden. Det föreligger nämligen så att alla årets högtider har en egen stad, vars invånare ansvarar för att firandet sker enligt regelboken. Jack är dock ofantligt trött på att sprida skräck och sattyg kring sig år efter år, och genom att lägga beslag på julhelgen hoppas han kunna visa upp en betydligt muntrare och mer givmild sida av sig själv. Frågan är bara hur hans välmenta gåvor kommer att tas emot av människovärldens förväntansfulla barnaskara.
Uppslaget till denna sällsamma saga fick Tim Burton redan i början av 80-talet. Burton, som då han jobbade som animatör på Disneys Taran och den magiska kitteln, råkade en dag gå förbi en leksaksaffär som precis höll på att skylta om inför julhelgen. Halloweenhelgens spöken och gastar fick ge plats åt glada tomtar och leende snögubbar. Den skarpa kontrasten mellan dockorna inspirerade Burton till att skriva en berättelse i diktform; en dikt som tio år senare skulle visualiseras i form av denna animerade dockfilmsmusikal.
Nu har Tim Burton förvisso inte regisserat The nightmare before Christmas, men hans ande vilar ändå tydligt över produktionen. Varje varelse och varje liten byggnad genomsyras av hans säregna formspråk. Miljöerna i hans filmer har ofta hämtat näring från såväl gotiska skräckfilmer som barnböckernas värld, och här dras denna hybrid till sin spets. Dessutom är Jack Skellington ännu en i raden av Burtons missförstådda outsiders, vars goda intentioner krockar med omvärldens krassa realiteter. En medbroder således till Edward Scissorhands, Batman och Ed Wood. Till det Burtonska intrycket bidrar också Danny Elfmans eleganta soundtrack. Han har skapat musiken till i princip alla Burtons långfilmer, men aldrig har hans konstnärliga roll varit lika betydelsefull som här. Inte bara har han skrivit filmens samtliga sångnummer; han lånar också ut sin röst till Jack då denne ger hals. Tack vare Elfmans insats förvandlas vad som ofta brukar vara trista transportsträckor i denna typ av filmer till omistliga höjdpunkter.
FS