The Pianist

Det var förmodligen oundvikligt att Roman Polanski förr eller senare skulle gör en film om förintelsen. Han växte själv upp under denna kaotiska tid, och överlevde. Att dessa fasansfulla barndomsupplevelser har satt djupa spår i hans filmskapande är ett inte alltför djärvt antagande. Hans personliga tragedier har också frossat, en mördad hustru och en våldtäcktsanklagelse.

Wladyslaw Szpilmans bok publicerades ursprungligen 1946, titeln översätts närmast ”En stad dör”. Det gjordes även en polska filmversion 1949, Robinson i Warzawa, men den föll inte de nya makthavarna i smaken och den klipptes om och censurerades. Mot slutet av 90-talet publicerades boken igen och blev en internationell framgång. Polanski hade hittat sitt underlag.

Szpilman var verksam som pianist och kompositör. På 30-talet skrev han både filmmusik och populära sånger. (Det skulle onekligen vara intressant att ta del av några av dessa verk.) Efter den tyska ockupationen blev situationen i Warzawa allt hemskare och brutalare. Szpilman skildrar allt detta på ett torrt och skenbart objektivt sätt som blir mycket effektivt. All denna meningslösa grymhet blir kanske inte mer fattbar, men det går inte att komma ifrån att det som beskrivs är något som verkligen hänt. Dessvärre är det inte heller någon engångsföretelse, idag är det bra att slå på TVn eller läsa en tidning för att få dirktrapporter om fasansfulla grymheter som begås med religion, politik eller bara personligt tyckande som ursäkt.

The Pianist blir en skildring av människans ofattbara grymhet, men den ställer underförstått även frågan varför några överlever infernot, även om deras upplevelser för alltid kommer att prägla deras liv. Filmen blir också en hyllning till konsten, i detta fall naturligtvis främst musiken, då det är huvudpersonens yrke. Filmen inleds och avslutas med Chopin.

HE