USA 2003. Regi: Thomas McCarthy. Manus: Thomas McCarthy. Producenter: Robert May, Mary Jane Skalski och Kathryn Tucker. Foto: Oliver Bokelberg. Klippning: Tom McArdle. Musik: Stephen Trask. I rollerna: Peter Dinklage (Finbar McBride), Patricia Clarkson (Olivia Harris), Bobby Cannavale (Joe Oramas), Michelle Williams (Emily), Richard Kind (Louis Tiboni), Paul Benjamin (Henry Styles). Längd: 88 min.
Om man möts av hånfulla skratt, klumpiga kommentarer och nyfikna blickar vart än man går så är det inte konstigt om man väljer ett liv i avskildhet. När dvärgen Finbar McBride (Peter Dinklage) ärver en nedlagd järnvägsstation mitt ute i ingenstans ser han det som ett utmärkt tillfälle att dra sig undan från omvärlden och ägna sig åt sitt stora intresse i livet – tåg. Det dröjer dock inte länge förrän tågspanandet avbryts av en pratglad kaffeförsäljare och en trafikfarlig kvinna som bär på en sorg större än någon kan ana. Finbar gör sitt bästa för att stänga sina dörrar och slå dövörat till, men ödet har andra planer. Den udda trion knyts allt närmre samman, och så småningom inser de att delad ensamhet nog är att föredra framför ensam ensamhet.
Regissören Thomas McCarthy har tidigare hankat sig fram som skådespelare, vilket mest har inneburit skräproller i filmer som The Guru och Släkten är värst samt ett kortvarigt inhopp i tv-såpan Boston public. Med sin regidebut The Station Agent har han dock fått in en riktig fullträff. Filmen har fått ett mycket gott bemötande av såväl kritiker som publik och den har tilldelats en mängd utmärkelser världen över. Bland annat belönades den med publikpriset vid Stockholms filmfestival 2003. Högst välförtjänt, ska tilläggas. McCarthy har hittat en stillsamt humoristisk ton som gör filmen väldigt rolig samtidigt som den också rymmer ett stort allvar. Det känns lite förutsägbart att karaktärisera en film av det här slaget som varm, men i det här fallet har jag svårt att tänka mig en mer passande beskrivning.
The Station Agent är onekligen en film att värmas av. Den bjuder inte på stor dramatik, häftiga känsloutspel eller existentiella sanningar. Istället lyckas den med konststycket att beröra de stora livsfrågorna genom att tala om tillsynes helt vardagliga ting. Låt oss således hoppas att Thomas McCarthy håller sig kvar i regissörsstolen även i framtiden. Fortsätter han i den här stilen lär han knappast behöva förlita sig till otacksamma skådespelarjobb för att klara brödfödan.
FS