Storbritannien 2007. Regi: Anton Corbijn. Manus: Matt Grenhalgh efter en bok av Deborah Curtis. Producent: Anton Corbijn och Orian Williams. Foto: Martin Ruhe. Klippning: Andrew Hulme. Musik: New order. I rollerna: Sam Riley (Ian Curtis), Samantha Morton (Debbie Curtis), Alexandra Maria Lara (Annik Honoré), Joe Anderson (Peter Hook), Toby Kebbell (Rob Gretton), Craig Parkinson (Tony Wilson), James Anthony Pearson (Bernard Sumner), Harry Treadaway (Steve Morris). Längd: 117 min.
Det har gått 28 år sedan Joy Divisions sångare Ian Curtis såg Werner Herzogs Stroszek, lade Iggy Pops The idiot på skivtallriken och hängde sig i köket i sitt hem i Macclesfield. Bara några timmar senare skulle bandet ha gett sig iväg på sin första USA-turné. Ingen vet om självmordet var ett resultat av Curtis allt svårare epilepsi, den förestående skilsmässan eller rädslan för att bandet höll på att förvandlas till något större än han kunde hantera.
Ett år tidigare hade Curtis träffat den unge holländske fotografen Anton Corbijns för första gången. Corbijn hade lämnat Holland efter att ha blivit helt betagen av Joy Divisions debutalbum Unknown Pleasures och nu hade han lyckats ordna en fotosession med bandet på en tunnelbanestation i London. Ett av fotografierna, med bandmedlemmarnas ryggar mot kameran och enbart Curtis blickande över axeln, skulle komma att bli ett av de mest berömda på Joy Division. Det blev också början på en fantastisk karriär för Corbijn. Han har ofta kallats för ”rockfotograf”, ett epitet som han själv inte är så förtjust i men som förmodligen är svårt att undvika när man samarbetat med alla från Depeche Mode, U2 och Metallica till Ulf Lundell. När Corbijn nu långfilmsdebuterar med Control sluts en cirkel samtidigt som en ny karriär kanske tar sin början.
Att berättelsen om Ian Curtis korta liv skulle filmas i svartvitt var en självklarhet för Corbijn. Inte bara p.g.a. att han föredragit det svartvita fotot under hela sin karriär, utan framför allt för att Joy Division var ett band vars hela existens – i allt från scenkläder till skivomslag – tycktes gå i svartvitt. Slutresultatet av Corbijns arbete är ett sotigt personporträtt lika kargt och vackert som Joy Divisions musik. Till filmens styrkor hör, förutom fotot och den fantastiska musiken, huvudrollsinnehavaren Sam Reilly som gör en både porträttlik och levande rolltolkning. Control ger inga svar på gåtan Ian Curtis - tack och lov försöker den inte ens - men den lyckas med konststycket att förmedla en vardagsnära och osentimental bild av en av vår tids mest mytomspunna popikoner.
FS