La vie en rose

Stora stjärnor inom underhållningindustrin anses ofta ha någon form av utstrålning, något i sin personlighet som publiken är mottaglig för. Vad detta är går inte att definiera. Alla är naturligtvis inte heller mottagliga, eller icke mottagliga för den föregivna utstrålningen. Utstrålning är betydligt mera svårbeskrivbart än exempelvi en stjärnas längd.

Det har länge gjorts biografiska filmer om stora stjärnors liv. Tidigare filmer förteg ofta inslag i den aktuella stjärnas liv då de sysslade med tabubelagda aktiviteter, som exempelvis alkohol och drogmissbruk eller icke då accepterat sexuellt beteende. Idag är det väl ibland så att de biografiska filmerna koncentreras för mycket på droger och sex och för lite på vad som ända någonstans faktiskt är det verkligt intressanta, den unika talangen och vad som händer med den.

När det görs biografik film är, förhoppningsvis, en förutsättning att det går att få tag i någorlunda talangfulla skådespelare som har vissa likheter med det biografiska föremålet. Sedan skall vi naturligtvis ha alldeles klart för oss att alla dessa biografiska filmer ger en version av ett liv och en karriär på några timmar.

Den franska sångerskan Edith Piaf (1915–1963) är väl mest känd för sin litenhet, 142 cm, sin fantastiska röst och ett kaotisk liv med drogmissbruk och många kärleksaffärer. Hennes sångröst går att dubba. Det brukar inte vara några större problem med att på film skildra människor som super och knarkar eller rullar runt i sänghalmen. Men längden?

Skådespelerskan som valdes för att gestalta Edith Piaf, Marion Cotillard är 169 cm lång. Men med olika tricks och annat gör hon en trovärdig och övertygad insats som Piaf. (När José Ferrer skulle gestalta den kortvuxne målaren Toulouse-Lautrec i John Hustons Målaren på Moulin Rouge 1952 fick han bokstavligt gå på knäna.)

La vie en rose är en av Piafs mest kända sånger, som hon själv varit med och skrivit. Filmen väljer ut vissa delar ur hennes liv som inte var någon dans på rosor. Piaf växte upp på en bordell, började tidigt sjunga på gatorna och upptäcktes och lanserades som professionell sångerska. Hon blev älskad av hela Frankrike. När hon dog 1963 sörjde en hel nation, som det brukar heta.

Flera invändningar har riktats mot filmen La vie en rose, främst i de urval den gör i Piafs liv. Enligt somliga får hennes relation till boxaren Marcel Cerdan (hennes stora kärlek) för stor plats. Medan inget nämns om hennes relationer till artister som Yves Montand och Charles Aznavour. Men i stort sett alla kritiker har varit ense om att Marion Cotillard, trots sin längd, gör en övertygande insats som Piaf. Och så finns alla sångerna.

HE