Pans labyrint

Det här är den i särklass bästa film jag har sett på bio sen Jim Jarmuschs Dead Man 1997. I mitt tycke har Pans labyrint allt, den är ett filmiskt mästerverk, så nära perfektion man kan komma. Brutal verklighet blandas med fantasieggande saga, fantastiskt foto och briljanta animationer. Här finns skräckinjagande monster och blodiga krigsscener, men även söta älvor och hjältemodiga insatser. Därmed inte sagt att det är en film som tilltalar alla, smaken är tack och lov olika.

Pans labyrint utspelar sig i Spanien på 1940-talet. Ofelia och hennes gravida mamma flyttar upp till bergen där moderns nya man, fascistledaren kapten Vidal, har sitt näste. Ofelia befinner sig plötsligt mitt i ett krig mellan fascisterna och motståndsrörelsen. Den redan svåra övergången till en ny tillvaro kantad av våld, med en känslokall och elak styvfar, blir inte lättare av att modern har en sjukdomstyngd graviditet och blir sängliggande. Ofelia flyr verkligheten och träder in i en fantasivärld.

Filmen pendlar mellan fantasi och verklighet. Ofelias fantasivärld har inslag både av skräckmoment och svåra utmaningar. Hon jagas av ett av filmhistoriens absolut läskigaste monster och hon är tvungen att ta sig an farorna som presenteras för henne för att nå målet. Men verkligheten överträffar dikten. Inget monster är lika djävulskt som Ofelias styvfar och ingen fara är större än den hon möter i det egna hemmet.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i filmen, det är bättre att ni ser den istället. Jag påstår nämligen att Pans labyrint är en ultimat bioupplevelse!

KHÅ