Uppsala Studenters Filmstudio grundades 1929. Det skedde i en tid då filmstudioverksamhet börjat spridas på kontinenten för att kanalisera ett gryende intresse för filmmediets konstnärliga potential. Frankrike var härvid ett pionjärland och idéerna började spridas i Sverige i slutet av 1920-talet och i Sverige grundades de första filmstudiorna i Stockholm, Uppsala och Lund.

Grundarna av Uppsalastudion var bl a redaktör Thorsten Eklann (signaturen Pir Ramek), en av den svenska filmkritikens pionjärer och litteraturhistorikern Victor Svanberg. Denna första filmstudio, där medlemmarna rekryterades i den mer bemärkta akademistaten, anordnade filmvisningar och möten med inbjudna gäster, t ex Victor Sjöström. 1934 beslöt man dock att lägga ner filmstudion med motiveringen att det var alltför svårt att finna filmer till verksamheten.

1936 väcktes dock åter idén med en filmstudio. En av initiativtagarna till en omstart var Rune Waldekranz, sedermera filmproducent och Sveriges förste filmprofessor. Hösten 1936 startade så åter filmstudion sin verksamhet och fick redan från början en mycket stor medlemsuppslutning. Den maxgräns på 500 medlemmar som filmbranschen dikterat som villkor för an låna ta film och biograflokaler (jämte att endast medlemmar av studentkåren fick vara medlemmar), uppnåddes utan svårighet.

Filmstudion fortfor att vara framgångsrik under flera decennier framåt och kom att kanalisera filmintresset hos flera generationer. Till detta kom att den kom att fungera som en viktig "filmskola" och rekryteringsbas för filmkritiker och senare även filmvetare innan film blev självständigt akademiskt ämne i slutet av 1960-talet.

Förutom filmvisningar anordnades teoretiska aftnar och man bjöd ofta in olika representanter från filmens värld. För att ytterligare materialisera det teoretiska intresset kom bl a Uppsalastudion att tidigt börja bygga upp ett eget bibliotek för att samla lämplig litteratur och anskaffa tidskrifter i ämnet.

Så småningom började man även börja bygga upp ett klipparkiv. Med tiden har biblioteket med alla dess samlingar tidvis växt i en ganska omfattande grad.
Ännu till början av 70-talet var det ingen svårighet att nå det stipulerade maxantalet vad gäller medlemmar. Därefter har medlemssiffran varit mer skiftande, inte minst under tryck av det ökade utbudet av film i olika TV-kanaler.

Därtill kom problemet med att finna passande visningslokaler. Fram till 1974 hade biografägarna ställt sina lokaler till förfogande mot att filmstudion endast betalade personalkostnaden (visningarna ägde då rum efter de ordinarie föreställningarna) men efter detta har filmstudion fått föra en mer ambulerande verksamhet.

Ett visst uppsving fick filmstudion under slutet av 80-talet då det blev möjligt att visa film på den då privatägda Slottsbiografen. När denna stängde fick filmstudion ett avbräck men sedan dess har filmstudion kunnat återvända dit i och med att Slotts restaurerats och åter börjat fungera som visningslokal.

Per Olov Qvist, fil dr