18/9:

 

Hjärtslag

Kl 19.00 [Tema Tre om tre] 
Regi: Xavier Dolan, 2010.

Dom finns på riktigt, dom där som man inte riktigt vet vad dom menar. Är dom intresserade av en eller är dom inte? Tycker dom bara om att flörta? Om man dessutom har sin kompis som rival blir det jobbigt. Om kompisen är av motsatt kön blir det riktigt förvirrande. Är du gay eller inte, liksom?

 

Francis, spelad av regissören själv, och hans bästa kompis Marie har oturen att vara förälskade i samma person, den obegripligt charmiga och lockiga Nicolas. Olyckligt? Säg det, eftersom Nicolas "signaler" är omöjliga att tolka. Dock lyckas han genom sin charmiga oklarhet vända dom gamla kompisarna mot varandra på ett sätt dom aldrig trodde skulle vara möjligt.

 

Xavier Dolan, den kanadensiska filmens underbarn, knockade kritikerna redan med sin debutfilm, Jag dödade min mamma 2009, vilken han skrev, regisserade och spelade huvudrollen i vid nästan obegripliga 19 års ålder. I Hjärtslag står han än en gång för regi och manus förutom huvudroll samt, inte att förglömma, scenografin. Det är en färgglad film, nästan bubbelgumaktig, men med melodramatiska poplåtar på soundtracket som avslöjar att detta inte är någon romcom-bagatell även om det kan se så ut. Det är en bitterljuv, uppdaterad Jules & Jim i Montreals hipster-kvarter.

 

EL

 

In a world

Kl 21.00 [Tema Kvinnor söker sin väg] 
Regi: Lake Bell, 2013.


Carol arbetar som röstcoach och har under lång tid levt i skuggan av sin arroganta pappa: den främste av voice-overs, Sam Sotto. Efter att Sam sparkat ut Carol ur hemmet för att bo med sin yngre flickvän börjar Carol slå tillbaka och börjar ta upp kampen mot pappan inom filmtrailerbranschen. Hon utmanar honom och de andra manliga, djupstämda rösterna för att riva ned de stereotypa förhållandena bland voice-overs i dess machomiljö.

 

I och med denna film från förra året debuterade Luke Bell som långfilmsregissör (hon har tidigare regisserat kortfilmen Worst Enemy ). Filmen blev både en framgång ekonomiskt och kritikermässigt. Dessutom blev Bell tilldelad priset för bästa manus på 2013-års Sundance Film Festival.

 

Bell driver underfundigt med denna mansdominerande värld. Bara filmtiteln får en att tänka på en mörk mansstämma som påannonserar någonting monumentalt viktigt för lyssnaren. På ett slugt sätt använder hon voiceovervärlden för att undersöka hur samhället har format våra öron att acceptera schablonmässiga könsroller. Det ska verkligen bli intressant att se vad Luke Bell hittar på härnäst.

 

EB

 

25/9:  

The Fisher King

Kl 19.00 [Tema Robin Williams] 
Regi: Terry Gilliam, 1991.


Genom rollen som utomjordingen Mork i TV-serien Mork & Mindy tog han sig in i våra svenska vardagsrum, Robin Williams. Därefter har han, genom flertalet andra TV-serier men framför allt 60-talet filmroller visat upp sig som en fantastisk och mångfacetterad skådespelare. Williams har lämnat ett stort tomrum efter sig. Filmstudion vill hedra hans minne med en av hans största rollprestationer.

 

Radioprataren Jack (Jeff Bridges) är på toppen. Eftertraktad, beundrad i sin studio, sitt torn i tonat glas och stål. Men fallet blir desto djupare. Katastrofen störtar honom ner i depression och självförakt. Det är först när han möter en olycksbroder, den bostadslöse Parry (Robin Williams) som han börjar kunna skönja en väg tillbaka till ljuset.

 

Terry Gilliam utnyttjar återigen storstaden, metropolen, som kuliss för ett inre drama. New York blir en mystisk och hemlighetsfull stad med medeltida slott och röda riddare i natten. Den rätta platsen för Parrys sökande efter den heliga Graal. Terry Gilliam:

 

"Vi får vanligtvis se New York genom Woody Allens ögon, eller Rob Reiners som försöker vara Woody Allen. Det är häpnadsväckande, för New York är en utomordentligt, fenomenalt visuell stad. Jag försöker alltid använda arkitektur och scenografi som en rollfigur i mina filmer. Jag gjorde det verkligen som en saga på många plan, när jag utformade filmen. Så, under Manhattan Bridge när luffarna är där, eller där Jack försöker ta sitt liv, påminner det om en vallgrav runt en borg eller ett kungadöme som omgärdas av en flod. Och dessa broar kommer från främmande länder och sträcker sig in i detta begränsade rike där allting förs samman."

 

Och sagan vore inte komplett om Parry inte hade sin prinsessa att befria, Lydia en förvirrad kontorsslav. Även Jack har sin något mer jordnära kvinnliga motpol i Ann, innehavaren av en videobutik, enligt Gilliam motsvarigheten till sagans trygga och ombonade lilla stuga i den stora skogen.

 

Amanda Plummer som Lydia och Mercedes Ruehl som Anne gör två av filmens, och den samtida filmkonstens, mest minnesvärda roller. Bara scenen när Parry och Lydia får hela Grand Central Station att dansa är värd att gå till filmhistorien.

 

Rollen som Parry är som klippt och skuren för Robin Williams. Han blomstrar under Gilliams regi och får en möjlighet att visa upp hela sitt spektrum som skådespelare.

 

NB och KÅH

 

För att inte tala om alla dessa kvinnor

Kl 21.15 [Tema Bergman 50 år senare] 
Regi: Ingmar Bergman, 1964.


Efter att ha färdigställt sin filmtrilogi om tro valde Ingmar Bergman att pröva göra en lättsam komedi. Komedier är troligtvis inte den typ av genre man i första hand förknippar Bergman med, även om han visat prov på det genom sina tidigare filmer En lektion i kärlek och inte minst Sommarnattens leende. Denna film kan ses som en mellanlandning innan Bergman skulle fortsätta under den senare hälften av 60-talet att göra allvarligare filmer.

 

Filmen handlar om den pretentiösa musikkritikern Cornelius som ska skriva en biografi över den berömda mästercellisten Felix. Cornelius vistas i Felix sommarresidens under ett par dagar för att färdigställa boken. När han inte lyckas komma i kontakt med Felix själv stöter han istället på alla kvinnor som lever i Felix närhet och får därigenom information om den hemlighetsfulle cellisten.

 

För att inte tala om alla dessa kvinnor är en Bergmanfilm som det talas väldigt lite om och ofta hamnar i skymundan. Den negativa kritiken från pressen plus Bergmans egen besvikelse över filmen kan vara bidragande faktorer till detta. Filmen var även Ingmar Bergmans första färgfilm och enligt honom själv en film som var avsedd att tjäna pengar för SF, men som slutändan inte blev som han tänkt sig.

 

Trots det är detta en rätt underhållande film. Jarl Kulle briljerar i sin avsevärt tramsiga roll som stundtals för ens tankar till Groucho Marx. Även Allan Edwall i rollen som Felix impressario förgyller denna film. Det finns ett Felliniskt, färgsprakande drag över filmen och en lekfull lättsamhet som roar.

 

Ett tips till alla som vill se en sannerligen "obergmansk" film som egentligen inte liknar någonting annat i hans katalog.

 

EB

 

2/10:  

Hysh, hysh, Charlotte!

Kl 19.00 [Tema 1964] 
Regi: Robert Aldrich, 1954.


Charlotte Hollis lever en isolerad tillvaro tillsammans med sin hushållerska i sin herrgård där ett bestialiskt mord begåtts närmare 40 år tidigare. Den mördade mannen var Charlottes gifte älskare. Ingen har dömts för mordet, men misstankarna finns om att det är hon själv som har utfört dådet.

 

Det är när staten bestämmer sig för att riva huset till förmån för en motorväg, och Charlotte tvingas söka hjälp från sin kusin och dennes make, som rysligheterna tar fart och det olösta mordet bubblar upp till ytan igen.

 

En rustik skräckfilm eller en rafflande thriller, ja det verkar vara lite upp till publiken själva att välja genre på denna film. Klart är i alla fall att med 1964 års standard innehåller den scener av det blodigare slaget. Detta var för övrigt året då För att inte tala om alla dessa kvinnor, Dr. Strangelove, Paraplyerna i Cherbourg, A Hard Days Night och Glodfinger hade premiär.

 

Flera av skådespelarna briljerar i sina roller och filmen belönades med inte mindre än 7 Oscarsnomineringar. Tyvärr stannade det vid nomineringar då det var My Fair Lady som tog hem storkovan det året.

 

Hemsökta hus är visserligen ett vanligt tema på film, men när det handlar om ett hemsökt hus med Bette Davis i huvudrollen som hemsökt husägare, då är det en film du inte vill missa.

 

KÅH  

Tre

Kl 21.15 [Tema Tre om tre] 
Regi: Tom Tykwer, 2010


Två återkommande inslag i Tom Tykwers filmer är talmystik och parallellism. Saker (händelser, färger, sånger, vad som helst) sammanfaller på ett sätt som går bortom det sannolika och det slumpmässiga. På samma sätt grupperas saker ofta tillsammans baserat på antal, även det bortom det sannolika. Hans filmer utspelar sig alltid i den vanliga världen, men får p.g.a. detta ett slags övernaturlig klangbotten, ofta av det humoristiska slaget.

 

I Tre finns talmystiken redan i titeln. Ett 40-årigt par som varit tillsammans i 20 år (även det ganska osannolikt) träffar, ovetande om varandra, samme man. En något mystisk man vars sympatiska framtoning eventuellt kan föra tankarna till vissa övernaturliga väsen. Båda inleder på var sitt håll en affär med honom och har fullt sjå med att hålla det hemligt för varandra. Och vad händer när sanningen kommer fram? Kan man vara tre?

 

Det är en ganska enkel handling som skulle kunnat ligga till grund för en hel del dussinfilmer om relationer, men med Tykwers medvetna uppluckring av sannolikheten och det lätt vimsiga övernaturliga inslaget blir det, kan man säga, en annorlunda romantisk komedi.     EL

 

9/10:  

Alla är äldre än jag

Kl 19.00 [Tema Bo Widerberg] 
Regi: Martin Widerberg, 2012.

  

Jules & Jim

Kl 21.00 [Tema Tre om tre] 
Regi: François Truffaut, 1962.


Jules och Jim var François Truffauts tredje långfilm och mycket uppmärksammad vid premiären 1962. Jeanne Moreaus bylsiga tröjor och stora kepsar påverkade modet och den både uppsluppna och tragiska historien fick publiken att både skratta och gråta på biograferna.

 

I filmens centrala replik säger Jules till Catherine: Du påminner mig om ett kinesiskt skådespel jag såg före kriget, där kejsaren steg fram, och bockade och sa: "Jag är världens olyckligaste människa för jag har två hustrur... nummer ett och nummer två." Truffaut har själv förklarat att han vill visa upp hur omöjlig den tredelade kärleken är i vårt samhälle. "Idén med min film är att parkärlek inte är tillfredställande, men att det inte finns någon annan lösning." Jules och Jim är berättelsen om kärlek och vänskap som inte ens döden rår på. Ytligt liknar filmen en uppsluppen komedi med upptåg och sketcher. Men på botten finns en allvarlig förtvivlan.

 

För Jeanne Moreau betydde Jules och Jim ett världsgenombrott. Hon gestaltade kvinnan med sina egna lagar. Kvinnligheten som princip, enligt Truffaut. När hon sjunger »Le Tourbillon», virvelvinden, lyfter filmen och lättar alla bördor.

 

Det har skrivits mängder om denna film, bla uppsatser på institutioner för filmvetenskap. En som har fångat mycket av filmen på begränsat utrymme är Rune Waldekranz som skrivit följande:

 

"En roman av Pierre Roche har gett uppslag till en film, som i varje meter bär Truffauts omisskännliga signatur, en stil fylld av mångtydigheter och paradoxal pregnans. Truffaut har lyckats med det hart när omöjliga: att belysa det klassiska triangelmotivet ur nya och oväntade vinklar. Jules och Jim är på ytan – men endast där – en okomplicerad berättelse om två mäns vänskap, en vänskap som får sitt symbolvärde av att Jules är österrikare och Jim fransman. Det är en vänskap som håller genom ett världskrigs katastrofer och som slutligen förintas av ett ännu irrationellare sprängstoff – en kvinna. Filmen börjar i en idyllisk förkrigsvärld, där "la garçonne" ännu är en okänd företeelse och där Catherines upptåg i pojkkläder är en ouvertyr till filmens tema om kärlekens frihet och den erotiska jämlikheten mellan könen."

 

LHö

 

16/10:  

Det våras för Frankenstein

Kl 19.00 [Tema 1974] 
Regi: Mel Brooks, 1974. 

  

Mamma

Kl 21.00 [Tema Kvinnor söker sin väg] Regi: Susanne Osten, 1982. 


Mamma är Suzanne Ostens debutfilm, och den är baserad på moderns dagbok från åren 1939–1944. Det är en film om en kvinna, vars drömmar aldrig uppfylls. Som strävar efter en längtan att få göra film, en längtan att få återse den fransman hon gjort så stora uppoffringar för, trots att deras vägar bara korsats flyktigt.

 

Filmen Mamma förverkligar moderns dröm i nästa generation, även om hon tyvärr inte var i livet längre för uppleva det. Det är både en film om moderns liv, en privat film på så sätt, samt en film ur ett feministiskt synsätt. En film som skildrar hur normerna i samhället tvingade kvinnor att hålla tillbaka i sin kreativitet, hur mycket svårare det var att göra karriär bara utifrån den samhällssyn som rådde.

 

Kanske kan en film som denna belysa den debatt som i allra högsta grad har blossat upp idag gällande feminism och jämställdhet. Samtidigt är det inte ovanligt att konstnärssjälar, oavsett kön, på ett eller annat sätt har psykiska problem och känner sig "inlåsta" i sitt skapande. Att de aldrig får komma fram på det sätt de själva hade önskat.

 

Suzanne Osten har fått de möjligheter i livet som modern strävade efter. Hon har både regisserat film och varit politiskt engagerad. Ofta har hennes filmer varit starkt politiskt laddade. Lite olyckligt blev hennes kanske mest kända film, Bröderna Mozart, mest känd som filmen Olof Palme såg samma kväll som han blev mördad.

 

KÅH

 

30/10:  

The Shining

Kl 19.00 [Tema Halloween] 
Regi: Stanley Kubrik, 1980. 


Som Halloweenfilm visas The Shining. Den största av alla filmatiseringar av Stephen Kings böcker, och även en av Stanley Kubricks mest kända filmer. Författaren själv lär visserligen inte vara helt nöjd med filmatiseringen, men publiken har höjt den till skyarna.

 

De flesta har säkert hört talas om den här filmen, och det behövs inte ordas så mycket om den egentligen. Den lilla familjen ska ta hand om ett isolerat och hemsökt hotell under vintersäsongen, då verksamheten står still. Hotellspökena tar mer och mer över i familjens liv och det trygga hemmet som skulle ge familjen stabilitet blir istället till ett skräckens hus.

 

En film som spelar på bilden av det trygga hemmet, som på ett eller annat sätt visar sig vara en falsk bild. En film som gått till filmhistorien trots att den har ett tema som verkligen kräver något extra för att stå ut ur mängden.

 

KHÅ/NB/HE

 

Rum 237

Kl 21.00 [Tema Halloween] 
Regi: Rodney Asher, 2012. 


Det kommer kanske som en överraskning, men i själva verket är The Shining inte alls en vanlig skräckfilm. Den handlar egentligen om förtrycket av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen. Eller också handlar den om Förintelsen. Fast den kan också innehålla dolda budskap om att månlandningen aldrig ägde rum på riktigt, utan att allt var ett påhitt av amerikanska myndigheter.

 

Konspirationsteorierna flödar i den här dokumentärfilmen, som handlar om mer eller mindre galna filmnördar som har gjort det till sin livsuppgift att hitta symboler och hemliga meddelanden i Stanley Kubricks film. Ruta för ruta har de gått igenom The Shining, om och om igen, i jakten på ”bevis” för den ena teorin galnare än den andra.

 

Det är nog inte så många som låter sig övertygas av deras argumentation, men man behöver inte själv vara troende för att låta sig underhållas och fascineras av att en vanlig underhållningsfilm kan ge upphov till ett sådant här fenomen.

 

Jan Söderqvist på Svenska Dagbladet skrev:

 

”Denna rebuslösande besatthet av ”egentligen” är ett ängsligt småborgerligt och i grunden ofruktsamt förhållningssätt till konst, men i och med att Room 237 blandar och argumenterar för en räcka olika perspektiv, blommat den ut i en stimulerande påminnelse om uppmärksamheten. Somliga filmer förtjänar vår fördjupade koncentration mer än andra. Och klart står att just The Shining är just en sådan film.”

 

Mattias Oscarsson på Sydsvenska Dagbladet skrev:

 

The Shining är självklart en rik film med sina labyrinter, speglingseffekter och väl uttänkta detaljer i scenografi och rekvisita. Kubrick var intresserad av subliminala budskap och hade säkert roats av att vissa planterade hyss till slut avslöjades. Säkert hade han också garvat gott åt mer bisarra påståenden som att spökrummet 237 – givetvis! – är en referens till att det är 237 000 miles mellan månen och jorden.

 

Precis som The Shining har Room 237 mer än ett plan. Förutom att det är en hyllning till en lysande film, som man efteråt genast vill se om, är den också en tragikomisk betraktelse över att vi så förtvivlat gärna vill se mening och mönster i allt. Men det finns tack och lov självinsikt hos vissa av intervjuobjekten. Som en av dem säger: ”Jag är fast på hotellet, precis som Jack”.   

 

JE

 

6/11:  

This is Spinal Tap

Kl 19.00 [Tema 1984] 
Regi: Rob Reiner, 1984. 


Rob Reiner ligger bland annat bakom filmer som Stand by me, När Harry träffade Sally, Lida och På heder och samvete. Den mockumentära rockumentären Spinal Tap är hans regidebut. En film som har nått kultstatus och kommit att bli stilbildande inom sin genre.

 

Rob Reiner spelar själv filmaren som bestämt sig för att följa med och dokumentera det brittiska bandet Spinal Taps combackturné i Amerika. Bandet vill efter flera års uppehåll hitta tillbaka till publiken genom en ny skiva och turné. Publiken visar sig dock vara svårflirtad och det tänkta segertåget lutar mer och mer åt ett fiasko.

 

Brittisk heavy metal etablerades under 70-talet. Många band fick ett enormt genomslag över hela världen och flera av dem finns kvar än i dag, men som med alla andra trender inom musiken var det långt ifrån alla band som överlevde särskilt länge.

 

Med en träffsäker humor skildrar Reiner ett fiktivt band som desperat vill hålla fast i de gamla framgångarna och vägrar att ge upp tanken på rockstjärnelivet. En parodi som bitvis ligger smärtsamt nära verklighetens avdankade rockstjärnor som inte vill ge upp. Här kan man till exempel jämföra med dokumentären Anvil! från 2008. Den handlar om ett kanadensiskt band vars musikaliska resa är snarlik Spinal Taps, men på riktigt. (Trummisen i Anvil heter passande nog heter Robb Reiner, man han har så vitt jag vet ingen koppling till regissören Rob Reiner.)

 

Filmen Spinal Tap fick ett så pass mycket uppmärksamhet när den släpptes att skådespelarna efteråt kom att både turnera och släppa skivor som ett riktigt band.

 

KÅH

 

Kvarteret Korpen

Kl 21.00 [Tema Bo Widerberg] Regi: Bo Widerberg, 1963. 


För en del år sedan utsågs denna film till den bästa svenska filmen genom tiderna genom en omröstning bland företrädesvis yngre filmkritiker. Man kan ha invändningar mot denna form av "topplistor", särskilt om man saknar tillräckligt med referenser till det förflutna. Man Kvarteret Korpen är onekligen en milstolpe i svensk filmhistoria. Framförallt var den något nytt när den kom. Bo Widerberg ville med denna film forma ett alternativ till det gängse sättet att göra film, att befria den från ateljéerna och bokstavligen ställa kameran ute på gatan. Något han hade pläderat för i sin bok Visionen i svensk film. Han hade tidigare praktiserat denna metod i sin debut Barnvagnen och här fulländade han den.

 

Handlingen är förlagd till 1930-talets Malmö i dess fattigare delar men där arbetarklassen är på frammarsch samtidigt som fascismen ute i Europa blir en framträdande kuliss. Handlingen i filmen är minimal men denna präglas desto mer av återgivandet av stämningar. Känslan av fattigdom och nöd i dessa fattigkvarter är påtaglig. Man kan lägga märke till det kreativa användandet av ljudet för att skapa atmosfär. Hitlertal och Berlinolympiaden t.ex. blir en effektiv tidskuliss till skeendet.

 

Filmen handlar också om ett tidstypiskt ämne nämligen klassresan. Huvudpersonen Anders vill bli författare och genom detta lyfta sig ur en arbetarklass som hotar att bli kvar i hopplöshet och apati, briljant framställd genom porträttet av fadern som dränker sina grusade förhoppningar i sprit. Detta är på sätt och vis en skådespelarnas film med ett naturligt sätt att agera som står i kontrast mot varje form av teatralitet och förkonstling. Mot Keve Hjelms träffsäkra gestaltning av denna livslögn står Thommy Berggrens Anders som sjuder av livslust och strävan att komma sig fram. Hans uppbrott i slutet när han reser till Stockholm och lämnar sin gravida fästmö bakom sig blir en bekräftelse av hans vilja att fullfölja sin dröm att stiga uppåt.

 

Men samtidigt ställer Widerberg frågan om denna klassresa är något för individen eller om den skall gälla arbetarklassen i sin helhet. Anders mor ber honom rösta på socialdemokratin i det kommande valet för att det skall bli någon förändring av de förhållanden som råder. Tidens svenska film handlade i mycket om just individuella klassresor där t.ex. flera filmer med Elof Ahrle som arbetargrabb kom att förkroppsliga detta ideal som inte minst omhuldades av tidens socialdemokrati.

 

Så här några decennier efteråt är svaret inte lika enkelt. Man kan spåra en antydan om att Sverige fortfarande är ett klassamhälle. Något som han slog fast än tydligare i filmen Ådalen 31 där han konstaterade att jämlikhet fortfarande inte uppnåtts.

 

PQ

 

13/11:  

Mot väggen

Kl 19.00 [Tema Kvinnor söker sin väg] 
Regi: Faith Akin, 2004. 


Den tyska filmen är verkligen tillbaka på banan. Inte sedan 70-talets storhetstid, då tongivande regissörer som Fassbinder, von Trotta och Herzog tillhörde den europeiska filmeliten, har den tyska filmen varit så framgångsrik som den är idag. Under 80- och 90-talet bestod produktionen mestadels av komedier som ingen utanför landet ville se, men bara under det senaste året har filmer som De andras liv, Requiem och Sophie Scholl nått stora framgångar runt om i världen. En av de regissörer som går i täten för detta segertåg är tyskfödda turken Fatih Akin. Hans Mot väggen var den första tyska film som belönades med Guldbjörnen i Berlin på 17 år.

 

Filmen är en mörk kärlekshistoria som tar sin början när den gravt alkoholiserade Cahit möter den unga turkiskan Sibel i väntrummet på ett sjukhus. Kvällen innan har de båda misslyckats med att begå självmord. Sibel har fått nog av att ständigt övervakas av sin familj, och när hon får veta att Cahit också har turkisk bakgrund får hon en lite annorlunda idé. Hon föreslår att de ska gifta sig med varandra. Detta blir början på ett tumultartat förhållande, som inte bara visar på kärlekens helande förmåga utan även blottlägger dess destruktiva krafter. Relationen skildras med glödande intensitet av de två huvudrollsinnehavarna, som enligt regissören aldrig lärde sig tycka om varandra. Något som han menar var en fördel snarare än en nackdel under filmandet. Detsamma gäller det faktum att Birol Ünel, som spelar Cahit, brottades med lika stora alkoholproblem som sin rollfigur under inspelningen.

 

Efter framgången med Mot väggen har Fatih Akin fortsatt att gå sina egna vägar. Bland annat tackade han nej till erbjudandet om att regissera en Harry Potter-film för att istället spela in en dokumentär om Istanbuls musikliv tillsammans med Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten. Sådana karriärsval tyder onekligen på stor integritet och ett brinnande engagemang. Just nu är han högaktuell med dramat Från den andra sidan, som belönades med pris för bästa manus i Cannes, och nästa projekt ser ut att bli komedin Soul kitchen med Fassbinders stora stjärna Hanna Schygulla. Kanske kan det bli en komedi som även folk utanför landets gränser vill se?

 

FS

 

20/11:  

Vera Drake

Kl 19.00 [Tema Kvinnor söker sin väg] 
Regi: Mike Leigh, 2004. 


Mike Leigh är en av de mänskligaste filmregissörerna som är verksamma idag. Han har inmutat sin egen typiskt filmiska värld där han ingående skildrar ofta en grupp, människor och deras inbördes relationer och konflikter. En stillsam humor är en viktig ingrediens i Leighs filmskapande, men han överdriver aldrig och förfaller inte till ett cynisk och grymt dissekerande av sin gestalter. Ett av Leighs mest kända verk är Hemligheter och lögner (1996) där han behandlar en ny lag som införts i England att adopterade har rätt att få reda sina biologiska föräldrar. Leigh lyckas ofta med att inte hamna i nattsvart pessimism, hans filmer slutar ofta med ett om än litet hopp. Han tror på människans förmåga att åtminstone lite göra något och förändra sin situation.

 

Vera Drake är på ett sätt en ovanlig film för Leigh, den utspelas på 1950-talet. I och för sig har han tidigare gått ännu lägre tillbaka i tiden i Topsy-Turvey (2000) om operettkompositörerna Gillbert och Sullivan.

 

Vera Drake är en arbetarklasskvinna som städar hos folk som har det bättre än vad hon har. Hon lever ett rätt vanligt liv. Men hon ägnar sig åt något som inte är tillåtet, hon hjälper kvinnor att utföra aborter. Hon ser det som något lika naturligt som att dricka te. Hon anser även att hon gör något riktigt, och att hon hjälper kvinnorna. Men det gör inte det omgivande samhället och rättsmaskineriet påbörjar sin obarmhärtiga process. Men Leigh förfaller inte till förenklingar, även personer inom polisen och rättsväsendet är människor. Men han avslöjar hur samhället och dess mekanismer fungerar. Aborter blev tillåtna i England 1967. Men de mekanismer och inre lagar som samhällets institutioner följer är sig nog rätt lika, inte bara i England. Skådespelare brukar vara på toppen av sin förmåga i Mike Leighs filmer. De gäller även Vera Drake där Imelda Staunton i huvudrollen skapar ett stort människoöde.

 

HE

 

Clerks

Kl 21.00 [Tema 1994] 
Regi: Kevin Smith, 1994. 


1994 blev genombrottsåret för filmskaparen Kevin Smith. Hans lågbudgetfilm Clerks, vilken även var hans debutfilm, fick stor uppmärksamhet och blev både en kritiker- och publikframgång. Finansieringen av filmen skedde via vänners bidragande, kreditkort och pengar från Smiths försäljning av sin enorma serietidningssamling. Efter filmens välgångar kunde han köpa tillbaka samlingen. Filmen fick tidigt kultfilmstatus och är även den första filmen där figurerna Jay och Silent Bob förekommer, vilka återkommer i Smiths övriga filmer.

 

Butiksbiträdet Dante arbetar i ett snabbköp och blir på sin lediga dag inkallad till jobbet vilket leder till förvecklingar. Allt går emot honom. I videobutiken bredvid arbetar hans kompis Randal. Båda är less på sina jobb: "This job would be great if it wasn't for 'em customers", uttrycker Randal. Vi får under en dag följa dessa figurer, deras dråpliga diskussioner, vilda hockeymatcher på taket och kunderna som Dante och Randal konfronteras med.

 

Snabbköpet där filmen spelades in i var den affär där Kevin Smith själv arbetade i vid den tidpunkten. Filmteamet var tvunget att filma under nattetid då affären var stängd. Smith har själv medgett att hade inte Clerks blivit den framgång vilket den blev hade han fortfarande arbetat i den affären.

 

EB

 

27/11:  

Fängelse

Kl 19.00 [Tema Bergman vs Ekman] 
Regi: Ingmar Bergman, 1946.


Efter regidebuten Kris (1946), som blev ett vart fall publikmässigt fiasko, tog producenten Svensk Filmindustri åtminstone för stunden handen från den unge Ingmar Bergman. Där kunde också historien om honom som filmregissör ha slutat om inte producenten Lorens Marmstedt valt att satsa på honom. Marmstedt som kanske var den mest genuint kreativa filmproducent vart land har haft blev de facto något av en läromästare för Bergman, vilket han också betygat i memoarboken Laterna Magica (Bergmanforskningen har i största allmänhet undvikit att ställa frågan om den betydelse Marmstedt hade för Bergman, inte bara som producent utan även för att utveckla Bergmans stilistiska konstnärskap).

 

Fängelse blev den sista i raden av filmer som Marmstedt producerade sedan SF avböjt denna ide. Dessförinnan hade Bergman åter tagits till nåder av det stora bolaget efter ett par manuskript som andra regisserade och Hamnstad (1948), som blev Bergmans regiåterkomst hos SF. Marmstedt sade ja i den fasta förvissningen om att det inte skulle bli något vinstgivande projekt. Men Bergman fick låta sig hållas mot löftet att göra den som en extrem lågbudgetfilm.

 

Filmen liknar egentligen inget annat från denna tid men kan ocksa ses som ett bokslut av den existentiella tematik som Bergman odlat i sina tidiga filmer. Existentialismen som filosofisk gren kom att introduceras i Sverige efter andra världskrigets slut. Det fanns en tacksam jordmån för denna nu när de stora idealen lidit skeppsbrott. Pjäser av Sartre, Camus och Anouilh kom att spelas och uppmärksammas och många inhemska författare som t ex Lars Ahlin kom att uttrycka existentialistiska ideer.

 

Bergman har för sin del sagt (Bergman om Bergman) att han inte tagit del av existenstensfilosofms skrifter, och det var väl kanske få som gjorde det på ett direkt sätt. Men liksom många andra kunde han inte undgå att ta intryck av dess budskap som var vida mer spritt i pjäser och litteraturen, inte minst mot bakgrund av sina egna erfarenheter av tiden. Sedan kom han att smälta samman dessa ideer med annat.

 

Fängelse är i mycket en paradox och spel med illusioner. Det är en film om film, som det sägs inte kan göras, men som likväl realiseras genom att vi kan betrakta en film som heter Fängelse och som handlar om helvetet på jorden. I filmens början introduceras vi med en gammal man, en lärare som vistats på sinnessjukhus, som uppsöker en filmregissör i filmateljen med en ide om en film. Den skall handla om hur djävulen tänker sig behärska världen. Det skall inte ske genom att ändra på saker och ting utan allt skall vara som förut. T o m religionen skall få finnas kvar.

 

Den skeptiske regissören, som spelas av Bergmans ”rival” vid denna tid, Hasse Ekman (och f ö även han en av Marmstedts adepter), tror inte på iden - och som ytterligare en metadimension på Fängelse kan man se hans egen senare Flickan från tredje raden (1949), som blev lite av en ”motfilm” till Fängelse. Regissörens vän, den alkoholiserade författaren Thomas, erinrar sig dock en flicka han mött en gång i samband med ett reportage, gatflickan Birgitta Carolina. Så kommer filmen in på den sorgliga historien om henne, vilket Mir filmens själva kärnberättelse.

 

I mycket kommer denna att uttrycka en serie existentialistiska tankegångar, vilket Bergman själv senare utvecklade i en artikel i Stockholms-Tidningen (18. 3. 1949). Han frågade sig apropos Birgitta Carolina vari ligger hennes skuld. Varför är människan maktlös mot ondskan. Han sammanfattar att det handlar om en ”smärtsam och olidlig insikt om sig själv och sin situation och varför finns det just i det ögonblicket ingen hjälp att uppbringa. Är jorden helvetet och finns det i så fall en Gud och var finns han och var finns de döda?”

 

Filmen skildrar i mycket en problematik som existentialismen kretsar kring. Om Gud är död är människan utlämnad åt sig själv. I sin ensamhet och frihet har hon dock möjligheten att ta ansvar för andra. Därför kan också författaren och hans hustru Sofi trots allt återfdrenas. Men Birgitta Carolina går under i sin ensamhet, kanske kan man se henne som en illusorisk dröm om det oskuldsfulla och ursprungliga (nu vållade detta slut Bergman en hel del svårigheter och han laborerade med flera alternativ – bl a att hon skulle få nåd genom religionen och sluta som frälsningssoldat!)

 

Filmens uppbyggnad kan liknas vid en serie kinesiska askar. Ramhandlingen omsluter en annan handling, vilken i sin tur omsluter kärnberättelsen om Thomas och Birgitta Carolina. Men dennna innesluter i sin tur den märkliga drömberättelse som Birgitta Carolina återger, hennes drom om ”människoskogen” och det hemliga smycket, kanske själva livets kärna. Hela filmen är ett enda stort illusionsbrott, inte minst genom den byggs upp av att vara en film i en annan film – och genom att en del av filmen utspelas i illusionsverkstaden själv, en filmatelje. Dessa illusionsbrott förstärks även av Bergmans kända vana att, även i detta mörka sammanhang, blanda s k högt och lågt. Det finns stråk här av en svart och ganska foLklig komik som kanske inte uppmärksammats i tillräckligt hög grad av den stora massan Bergmanuttolkare.

 

Per Olov Qvist

 

Flickan från tredje raden

Kl 21.00 [Tema Bergman vs Ekman] 
Regi: Hasse Ekman, 1949.


Hasse Ekman spelade en av de bärande rollerna i Ingmar Bergmans Fängelse, där den bärande idén var att djävulen regerar jorden och tillvaron kan beskrivas i pessimistiska termer. Låt vara att även denna svarta film inrymmer en strimma hopp i sitt slut. När Hasse Ekman gjorde Flickan från tredje raden utformade han den i stort som ett slags ”antifilm” till Fängelses svarta världssyn och det är den féliknande Eva Henning som blir vår ledsagare genom filmen och visar på att tillvaron trots allt inte är så svart som den verkar.

 

Filmen tar sin upptakt med att filmens huvudperson, teaterchefen Sture Anker (spelad av Hasse Ekman själv) precis gjort fiasko med en pjäs om livets meningslöshet och nu inväntar de förväntade nedgörande recensionerna. Rollnamnet Anker, som anknyter till den delvis självbiografiska Kungliga patrasket, blir i sig ett tecken på ett personligt avtryck och något av en polemik mot den egna rollfiguren i Fängelse, där han spelade en något cynisk filmregissör.

 

Då träder balettdansösen Vilma, spelad av Eva Henning, in på scenen och förklarar att livet inte alls är meningslöshet. Hon berättar det i form av historien om en ring som vandrar och till sist sluter berättelsen. Man kan jämföra med den likartade strukturen i Fängelse som berättades som en serie av kinesiska askar där den ena historien innesluter den andra.

 

Den samtida kritiken var något ambivalent. Man menade allmänt att det hela var opretentiöst men också ganska osjälvständigt med klara hänvisningar till Bergman: ”tydligen inte fått någon ro inför ännu yngre kollegors framgångar i den gymnasial-demoniska genren” (A Gunnar Bergman), och fortsatte att Hasse Ekman inte var besatt av någonting och allra minst av några åsikter om Gud och Djävulen utan har knyckt varenda idé ur den samtida och äldre dramatiska litteraturen. Att Bergman själv var en av filmhistoriens största ”snattare” brukar man dock tala ganska tyst om.

 

Denna form av jämförelse med Bergman kom att förfölja Hasse Ekman genom åren och denna kritikerinitierade tävling kom att bli ett men för honom. Ibland förlyfte han sig i några filmer som blev alltför pretentiösa som Den vita katten. Bäst blev nog de filmer där han lämnade denna ”tävlan” bakom sig och odlade sitt personliga signum i form av en diskret melankoli om tillvaron som mästerverket Flicka och hyacinter eller den grovt underskattade Kärlekens decimaler.

 

PQ

 

4/12:  

Eternal sunshine of the spotless mind

Kl 19.00 [Tema 2004] 
Regi: Michel Gondry, 2004.


– Jag skriver aldrig något som inte innebär ett risktagande, då är det bara bedrägeri och inte värt något. Jag vill tillföra världen något intressant. [Charlie Kaufman]

 

Hjärnan bakom fascinerande filmer som I huvudet på John Malkovich och Adaptation ligger även bakom denna bissarra och bitvis surrealistiska historia. Resultatet har blivit något så ovanligt som en thrillerliknande kärlekshistoria berättad med stort hjärta.

 

För regin står franske Michel Gondry som är en mindre legend i musikvideosammanhang. Detta är något han har gemensamt med Kaufmans andra samarbetspartner Spike Jonze. Kombinationen musikvideoregissör och spelfilm brukar sällan utmynna i några direkt minnesvärda alster men har man sett vad Gondry och Jonze åstakommit i musikvideoväg så förstår man att dom passar som hand i handske med Kaufman och hans oortodoxa historier.

 

Precis som i sitt föregående gemensamma arbete, den helgalna Human Nature, framför Kaufman och Gondry här en civilationskritisk tanke.

 

Filmens handling går i korthet ut på idén om möjligheten att radera minnen och riskerna som därmed medföljer. Huvudrollsgestalten Joel, mycket bra gestaltad av en nedtonad Jim Carrey, har precis blivit lämnad av flickvännen Clementine, spelad av Kate Winslet. I ett försök att åter vinna hennes hjärta inser han att han, bokstavligen, är raderad ur hennes minne. Det visar sig att hon har nyttjat det ljusskygga företaget Lacuna Inc.s tjänster.

 

Joel inser att ett liv utan Clementine är en omöjlighet och tänker därför själv utnyttja företagets tjänster. eller rättare sagt, han håller redan på. Det är här historien tar sitt första krumsprång. Att ens försöka sig på att redogöra för ett kronologiskt skeende är ingen idé. Ett tips dock för att hänga med i tidshoppen: Clementines varierande hårfärg funger som en bra orienteringspunkt.

 

PS & TS

 

Ormens väg på hälleberget

Kl 21.00 [Tema Bo Widerberg] 
Regi: Bo Widerberg, 1986.


I en by i Västerbottens inland under andra halvan av 1800-talet får vi följa änkan Tea Alexidotter och hennes familj som efter hennes faders självmord mister sitt hem till handelsmannen Ol Karlsa. När familjen inte har råd att betala arrendet utkräver Ol Karlsa att det ska göras upp i gengäld av sexuella tjänster. Efter Ol Karlsas bortgång fortsätter hans son Karl Orsa att kräva in arrendet på samma vis.

 

När Bo Widerberg precis avslutat filmen Mannen från Mallorca sneglade han redan på nästa projekt som var tänkt att bli en filmatisering av Kerstin Ekmans Dödsklockan. Producenten Göran Lindström såg till att filmrättigheterna köptes. Men när Widerberg återkom efter en kort semester var Dödsklockan inte aktuell för honom längre. Han hade kommit i kontakt med en ny bok som han ville filmatisera istället: Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren som kommit ut några år tidigare. Boken hade blivit både en kritiker- och publikframgång och var Lindgrens definitiva genombrott som författare. Widerberg var inte den första att vilja göra film av Lindgrens bok. Flera andra regissörer hade tidigare försökt få tillgång till rättigheterna. Emellertid trodde inte Torgny Lindgren själv på att boken skulle göra sig bra som film. Men när Lindgren fick reda på att Bo Widerberg ville göra en filmatisering av romanen gav han med sig.

 

Projektet skulle visa sig bli en utmaning för Widerberg. Dels ansåg han att det skulle bli en utmaning att överföra denna roman till film plus att han brottades med enorm prestationsångest. Han började även lida av svåra depressioner vilket gjorde att han redan vid manusarbetet fick problem och ville avsluta det påbörjade projektet. Efter påtryckningar från filmteamet lyckades Widerberg bli övertalad att komma tillbaka och genomföra filminspelningarna. Att hålla schemat var inte Widerbergs starka sida (vilket han var känd för) och han jobbade med filmen in i det sista. Bara två veckor innan premiären kom han på att det krävdes kompletteringar för att slutföra filmen.

 

Filmen är en grym historia med ödesmotiv där bibelord vävs in och avlöser vartannat. Den stora behållningen är skådespelarinsatserna som är lysande (Stina Ekblad blev tilldelad en guldbagge för sin insats). Filmen blev den tredje och sista film som Widerberg färdigställde under 1980-talet.

 

EB

 

11/12:  

Her

Kl 19.00 [Tema 2014] 
Regi: Spike Jonze, 2014.


Vi tillbringar allt mer tid tillsammans med våra maskiner. Det räcker med att ta en titt på medresenärerna när du står och väntar på bussen. Sannolikheten att någon möter din blick är mycket liten. De allra flesta tittar som hypnotiserat på en liten skärm de har i handen.

 

Förhållandet mellan människa och maskin har minst sagt blivit intimt. Men vad händer om man tar det ett steg längre? Det är temat för filmen Her som är gjord av Spike Jonze, som tidigare har bjudit oss på fantasieggande och smått utflipprade filmer som I huvudet på John Malkovich och Adaptation.

 

Her utspelar sig i en nära framtid och handlar om den ensamme, nyskilde Theodore, som på dagarna skriver gripande kärleksbrev åt andra på beställning och på kvällarna mest spelar datorspel. En dag får han syn på en annons om ett nytt, revolutionerande operativsystem, som kan anpassas efter dina egna behov och önskemål. Det har eget medvetande och kan till och med utveckla egna känslor.

 

Det dröjer inte länge innan Theodore och operativsystemet, som går under namnet Samantha, har inlett ett förhållande, ett förhållande som innehåller alla de ingredienser som man får se i mer traditionella förhållanden: från romantik och intimitet (ja, det går faktiskt att ha sex med ett operativsystem) till vardagsgräl.

 

Filmen är både gripande och väcker tankar om vårt förhållande till tekniken och varandra utan att förfalla till allmänt fingerpekande och teknikrädsla. Det är i mångt och mycket en ensamföreställning av Joaquin Phoenix, som är med i varenda filmruta, och som på ett märkligt sätt lyckas göra detta osannolika förhållande både levande och trovärdigt, trots att vi filmen igenom enbart möter Samantha i form av en röst.

 

Filmen fick fyra Oscarnomineringar och vann priset för bästa manus.

 

JE

 

Only lovers left alive

Kl 21.00 [Tema 2014] 
Regi: Jim Jarmush, 2014.


Dom bra vampyrfilmerna kan i själva verket räknas på ungefär två händer. Gammal skåpmat tenderar att återkomma igen och igen. Hur många gånger kan man egentligen variera temat? Genren är sen länge tyngd av klichéer – inte bara old school-varianten med knarrande slott och fladdermöss mot fullmånen, utan även den moderniserade typen med mystiska tonåringar i svarta kläder och vampyrjägare som kör motorcykel, typ.

 

Jim Jarmusch gör mot förmodan något nytt av den. Ett urgammalt vampyriskt kärlekspar; hon i Tanger, Marocko; han i Detroit, Michigan; har inte setts på ett tag, och hon bestämmer sig därför för att åka och hälsa på – nattflyg förstås. Allt är trevligt och mysigt tills hennes sliriga syster dyker upp från ingenstans och partycrashar idyllen. Det blir dags att fly igen. Vampyrkärlek är förstås inget nytt men vampyrkärlek på långdistans mellan Marocko och Michigan är inte lika vanligt. Långdistansförhållanden är nog jobbigt; om långdistansförhållandet dessutom varat i några hundra år kan det ibland kännas extra krävande. När den pålitliga kranen sinar blir det riktigt prövande. Och, note to self, gå aldrig på rockklubbar i Detroit med blod i fickpluntan. En odöd och förbannad Christopher Marlowe, känd 1500-talsdramatiker, har för övrigt en viss betydelse för handlingen.

 

Only Lovers Left Alive är inte bara en ovanlig vampyrfilm – det är också en bitterljuv elegi över den flagnande bilstaden Detroit med sina rivningshus och hipsters.

 

EL